Professorn i idrottsfysiologi, Michail Tonkonogi har publicerat en intressant artikel på idrottsforskning.se om effekterna av reducerat kaloriintag, där två olika forskningsinriktningar tycks komma till motsatta resultat.
Med relativ energibrist menas att man under längre tid får i sig färre kalorier än man egentligen behöver för sin normala aktivitet. Det förekommer ofta hos ambitiösa aktiva inom idrotter där låg vikt är en fördel. Kroppen svarar med att dra ner på basalmetabolismen, dvs. på grundläggande kroppsliga funktioner.
Inom folkhälsoforskningen har man länge påpekat riskerna med detta. Relativ energibrist kan leda till benskörhet, hormonella rubbningar, menstruationsrubbningar eller ökad risk för skador.
Men samtidigt studerar man, särskilt inom äldreforskningen, något som man där kallar kalorirestriktion, som bara är ett annat namn på relativ energibrist. Och där kan man visa att det har flera positiva hälsoeffekter, som sammantaget leder till längre liv.
Hur löser man den paradoxen? En tänkbar förklaring, enligt Tonkonogi, är att det har att göra med intaget av vitaminer, mineraler och andra mikronutrienter. I dålig mat finns proportionellt litet av dessa, och om man minskar på totala maten får man också för litet av dessa näringsämnen, medan man kan få i sig tillräckligt med näring från en mindre kvantitet av bra mat eftersom den innehåller proportionerligt mer näring. Särskilt uthållighetsidrottare bör då tänka på mikronutrienterna i maten.
Men det kan ju finnas andra förklaringar, t.ex. att det fungerar olika för yngre och äldre, eller för högaktiva och lågaktiva.
Hela artikeln, inklusive Tonkonogis referenser, kan läsas HÄR.
I en artikel i Dagens Nyheter menar författaren att det kan ske en förändring i metabolismen i medelåldern som gör att kalorirestriktionen får sin livsförlängande funktion därefter. I så fall kan man strunta i paradoxen i de åldrar där de flesta är aktiva.
